Skrivet av: Sanna | 2 februari, 2014

Tankeverksamhet på hög nivå

Jag har länge gått och tänkt på en sak och den saken kan jag inte släppa så jag behöver skriva ner den med förhoppning om att jag ska få ro i sinnet, ärligt så har nog tankarna på detta fått en irriterad övergång till grubblerier, så efter detta förväntar jag mig sinnesro 😉

Jag är en tillfrisknande matmissbrukare. Jag har levt med den här insikten under många år och jag har kommit en bra bit på vägen med rätt verktyg, på så vis har mitt liv fått en rejäl vändning, tack underbara tillfrisknande 🙂 Hur det än är, ibland kör man fast och behöver hjälp för att komma upp på vägen igen. Vi kan säga så här, tänk att du är ute och åker med din bil, bilen stannar och du blir ståendes efter vägen. Vad gör du? Du har säkert alternativ för det, ringer en vän eller skjuter upp tummen i vädret och hoppas på att någon ska stanna och hjälpa dig. Annars kan du ringa bärgaren. Dem kan du ringa efter arbetstid, i tid och otid och du får den hjälp du behöver, ja du får betala för det men hur som helst du får hjälp, bra så. Nu ska vi inte stanna i den tanken mer utan återgå till livet, till verkligheten och det är här mitt grubbleri tar både färg och form.

I våras så kände jag att jag ville växa, skaffa mig fler verktyg och komma vidare eftersom jag kände att jag satt fast i mina tankebanor, sitter jag fast i dem så bådar det mindre gott för resten av saker i livet. Jag kände att jag ville nå ut till folk, jag ville träffa folk som kämpar med en liknande utmaning som jag, alltså matmissbrukare. I kommunen där jag bor är utbudet inte så stort när det gäller just matmissbruk och det beror säkert på att efterfrågan inte är så stor, enkel ekvation, men saken är den att ingen kan få mig att tro att de inte finns. Jag vet att de gör det. Jag är ju en av dem.

Många av oss har säkert besökt en kurator, psykolog eller terapeut för att komma åt orsaken till missbruket och jobba med det. men ibland så kan det kännas bra med lite extra verktyg i verktygslådan exempelvis en samlad, likasinnad grupp av människor. Jag vill dela med mig av egna erfarenheter, jag vill känna gemenskap, jag vill känna att jag inte är ensam och jag vill hjälpa, inspirera och fokusera och finnas till, jag vill vara delaktig och brinna för engagemang som kan ge något i gengäld, ett tillfrisknande liv i samhörighet med andra som vill samma sak som jag.

Jag fick kontakt med en instans i min kommun som anordnar grupper för matmissbrukare. Vad underbart tänkte jag! Jag fick träffa en kvinna som berättade hur de jobbar och vad de fokuserar på. I samtalet fick jag berätta om mig själv och mitt behov och vad jag ville få ut av det hela, denna kvinna skulle försöka få ihop en grupp med likasinnade och återkomma till mig. Redan där lät ordet ”försöka” konstigt.

Här är jag nu, snart ett år senare med irritation över att all information som jag har fått, har jag fått söka efter själv, jag har fått kännedom om att de inte gärna startar grupper med för få anmälningar, nehej varför inte det då? Nej för att det kostar pengar med kursledare, jaha….men om det blir en grupp så startas den och då kommer tiden för gruppmöten att vara förlagd på dagtid, ehhhh, okej, men om man jobbar då, då finns det väl möjlighet till kvällsgrupper? Nehej inte det..

Vad i hela friden är det frågan om?! Jag blir ärligt talat förbannad! Jag söker hjälp/verktyg i förebyggande syfte, jag söker inspiration och driver på, det gör jag för att jag  har viljan att kunna må bättre och hålla mig på banan men för det krävs att jag måste ta ledigt från mitt arbete för att få möjlighet till att delta i gruppen, om den nu ens kommer igång. Tror vissa instanser att min beroendesjukdom gör som dem, börjar jobba klockan 7 och går hem klockan 16? I så fall har de satans fel, men de tror säkert att beroendesjukdomen har semester också för på sommaren så har man uppehåll i form av ett sommarlov…jag tror att jag blir tokig!

Fel, fel, fel! Mitt matmissbruk lever jag med, dag som natt, matmissbruket stämplar inte ut efter en 8 timmars arbetsdag, missbruket jobbar jämt, utan ob-tillägg, utan flextid och utan semesterersättning missbruket är arbetsnarkoman. Vad är det samhället inte fattar? Tror världen att alla som lider av någon slags beroendesjukdom är hemma och ligger under täcket och inte kan, vill eller orkar jobba. Min sjukdom syns inte på mig, förutom min runda form då, jag har ett heltidsjobb som jag älskar och jag har en bra verktygslåda men för det så kan jag behöva stöttning. I lägen som dessa så är jag extra tacksam för att jag har mina verktyg, jag vet hur jag ska ta mig upp på vägen igen även om det är tungt men de människor som inte vet hur man gör då, de som lider i tysthet, vad händer med dem? Förmodligen ingenting, de kanske stannar i sitt missbruk för att de jämt får höra; neeej det går inte, de människorna får inte chansen att öppna sina ögon för världen för att det enda ord som de fått höra är att det inte går. Det är precis så jag upplever det, att det inte går, för det går inte..jag blir så trött. Det går visst, om man vill! Och varför erbjuda dessa missbruksgrupper som egentligen inte finns? Ja just ja, det ska se snyggt, duktigt och tryggt ut.

Jag har fått nog av trångsynthet, jag har fått nog av styrda enheter och av folk som tror att beroendesjukdomen har 8 timmars arbetspass och stämplar ut när kvällen kommer. Det är kanske på kvällen man oftast behöver sina verktyg och sitt stöd som mest? Om jag bara hade de där extra pengarna till en lokalhyra så skulle jag starta grupper själv oavsett antal anmälningar, grupperna skulle finnas för människor som vill göra något åt sin situation, för människor som vill känna gemenskap, stötta och inspirera varann och mötestiderna skulle finnas tillgängliga dag som kvällstid. Jag förstår inte hur man kan känna sig stolt över att man har gjort ett bra jobb när man kastar ut en livboj, som kanske kan hjälpa den person/personer som håller på att sjunka, stämplar ut och går hem för dagen.

Bild

                ”Livet är fullt av möjligheter,  jag tänker hitta dem och sen tänker jag ta dem vidare. Jag vet inte när, jag vet inte hur jag vet bara vad jag vill och det räcker så. Don´t wait for the ship to arrive – Swim out to it!”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: