Skrivet av: Sanna | 29 augusti, 2012

Känslostorm

Har tänkt tanken. Länge & väl. Ska jag? Ska jag inte…kanske borde. Velat, funderat, tankarna har malt i mitt huvud till & från likt en köttkvarn som går varm på slakteriet. En dag efter snart 6 år var det helt plötsligt självklart. Jag var redo. Redo för vad? För att besöka platsen dit jag for alldeles ensam, men en jäkla massa övervikt & en totalt igen sockrad hjärna, och inte nog med det, jag var så tung så jag orkade knappt gå och jag hade inte en aning om vad jag egentligen gav mej in på.

Vägarna slingrade sej fram, skogen, åkrarna runtomkring såg ut som ett vackert lapptäcke, jag kände pirret i magen, på gott och ont. Snart var jag där. Hudiksvall. Snart Forsa. Hjärtklappning stilla dej 😉

Allt var sej likt. Det jag minns av miljön, marken & asfalten. Undrar om det är samma asfalt jag en gång stapplat mej fram på? Nu var jag här. På kanske samma asfalt & mark jag för några år sedan släpade mej fram på. Det bultade fint i bröstet, det kom en och annan tår. Torkade bort. Lönlöst det kom flera.

Jag ställde mej framför mitt fönster och kikade in, någon annan bor här nu, men då var det mitt rum, mitt gråt & skrikrum, mitt rum som på kort tid fick veta allt om mej, väggarna har stått ut med mycket, dom har hört saker inte någon annan hört, dom har sett mej vrida mej i vrede, gråta efter socker och min familj. Smärtsamt minne. Nyttigt minne.

Kunde inte stanna utanför huset, smet in i korridoren och tittade på det spegelblanka golvet, matsalen…jag kände igen vissa saker men det sorgliga är att mycket bara är en dimma, det var ju så jag levde, i konstant dimma.

Vilket möte. Vilken känsla. Obeskrivbar!

Forsa, mitt Forsa, det var här mitt liv förändrades, det var här jag började det första steget emot ett liv utan socker. Det var här resan om mej själv började. Det var här förståelsen & insikten hann i kapp mej.

Jag klappar jag mej själv på axeln, suckar och känner en stor tacksamhet, det här gjorde jag bra 🙂 Återvänder till bilen, pirret i magen förvandlades till ett lugn, lugnare än lugnast. Bilen startar, jag vänder på huvudet och ler. Jag gjorde det 🙂

 

 

Annonser

Responses

  1. Vilken fin beskrivning!

  2. Bra berättat!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: