Skrivet av: Sanna | 7 juli, 2014

Att göra något. Att göra energi.

Sommar, sol och semester, underbart att vara ledig, nu skrider en hel del nya planer till verket och jag kommer kanske inte vara så mycket ledig i sommar, men det är planerat. Sommarschemat är rätt späckat, ja inte av speciellt betungande grejor, men av annat som ska båda gott för framtiden, och då jag behöver ha rutiner även på lediga dagar så passar det mej super! Det hjälper mig att hålla mig på banan eftersom jag inte vill ligga i diket och kravla 😉

Något som jag har börjat tänka mer på är vad som ger mig energi och vad är det som driver mig vidare och när jag hittat källan till energi så tar jag för mig, oh yeah, att hjälpa ger mig energi! Jag träffar och försöker hjälpa många människor med sina missbruk, så gott jag kan, det är inga problem. Jag föreläser och jag bjuder på mig själv, det ger mig energi, men nu har jag stött på en annan sak, det sitter exempelvis en man utanför en butik här i Köping, han ber om pengar och jag har under flera veckor gått förbi honom utan att ta ögonkontakt med honom, jag hör honom men jag stänger av mina känslor och fortsätter bestämt förbi honom och så säger jag tyst för mig själv; ”Inte titta på han Sanna! Neeejdå det är lugnt Sanna blundar!” Det är precis som om han skulle börja bli verklig om jag möter hans blick. Mitt beteende i det här fallet är inte okej, jag har faktiskt fått dåligt samvete av detta. Men för att råda bot på mitt dåliga samvete så stannade jag till hos mannen, klappade honom på armen och gav honom lite pengar, jag förstod inte vad han sa och jag vet inte om jag gjorde rätt men jag gjorde iallafall något. Nu kan jag bara hoppas på att pengarna används på bästa sätt för denne man. Det som förvånade mig mest var att jag inte dog, det gick ju bra och jag känner mig väl till mods av detta. Energi och inget dåligt samvete mer! Wohooo!

En annan sak, jag har sparat min systerdotters gosedjur sedan hon var liten, ni vet det är bra att ha dem kvar för att…eh….eh…ja men det bara är så. För ett tag sedan så fick jag en idé! Jag pratade med min systerdotter om vi inte skulle skänka dessa gosedjur till barn som kanske inte har något gosedjur och dessutom behövde gosedjuren få lite kärlek, de har ju ändå legat nerbäddade i en kartong i typ 10 år, sannolikheten för att jag kommer att ge dem kärlek är lika med noll. Kravet jag hade var att de inte skulle gå till någon insamling där de går vidare till försäljning. Så jag hittade en sida för sådana syften och fick kontakt med en ensamstående kvinna med 2 barn, hon kom och hämtade gosedjuren personligen och jag fick lämna över dem live. Vilken känsla och vilket leende jag fick av henne, blicken ifrån hennes barn, den var obeskrivbar. Det här kommer jag inte att glömma! Energi! Wohoooo!

Att hjälpa andra är nog det bästa man kan göra. När det känns rätt så är det nog den bästa känslan som finns! I dag har vi skapat energi, vi har gjort minst en människa glad och en människa blev stolt! Nu känns det som man har löst ett världsproblem men det vet jag att vi inte har, men vi har gjort skillnad, vi har gjort något helhjärtat.

”Man kan inte rädda alla, man kan inte rädda världen men man kan göra något. Alla kan göra något. Om man vill. Vill du?

Gosedjur

 

Annonser
Skrivet av: Sanna | 19 april, 2014

Min kloka almanacka

Den här morgonen sitter jag och planerar hur slutet av april &  början av maj månad ska rulla och gå. Till min förvåning så inser jag att min almanacka inte bara har  ”things2do”, rosa färg & är snygg, den är klok också 😉

Tänk om det den säger kunde vara så enkelt. Kan det vara så enkelt?

Kanske. Kanske inte. Men jag gillar budskapet och sanningen 🙂

 

bild

 

 

Skrivet av: Sanna | 22 februari, 2014

Amygdala

Härom kvällen var jag iväg och lyssnade på ett föredrag av Mia Törnblom, världens bästa Mia Törnblom, vilken kvinna! Mia har varit en förebild för mig under många år, denna fantastiska kvinna hon är ett energiknippe och jag gillar henne av många anledningar men den största anledningen är att hon har tagit sig ur sitt drogmissbruk och kan vara öppen, rak och så ärlig om det, hennes historia är så enastående så att jag får gåshud.

Mia pratade mycket om hur vi tänker och om hur vi gör när vi lyckas eller misslyckas. Varför vi slår på oss själva när vi har missat eller gjort något fel, hur vi gärna skyller i från oss vi har gjort något fel och hur vi ”säljer” oss själva inför andra, alltså hur folk uppfattar oss. Det är mycket intressant!

Jag har aldrig gillat idrott, jag tycker att det är så löjligt när jag ser idrottare som slänger av sig tröjan när de har gjort något stort, slänger sig på mage och leker säl och sådana där andra idiotiska saker. Sådana där sker gör dem tamejsjutton alltid när de har lyckats,och jag tycker att det är divigt, löjligt och vill kräkas på dem. Iallafall ville jag det, fram tills efter Mias föredrag då hon frågade vad vi gör när vi har gjort något bra. Jag vet ju vad jag gör eller snarare hur jag låter när jag har lyckats med något. Det var då tanken slog mej! Jag gör ju samma sak, fast ljudmässigt och det händer att jag studsar runt när jag tjoar också. Jag gör ju som dem, fast på ett annat sätt och kanske inte helt med samma bakomliggande tanke utan mer för att jag reagerar på det som hänt. Idrottarna planterar en känsla i hjärnan som de minns, det gör jag också, fast inte medvetet, jag och min omgivning tycker nog mest bara att jag är tokig men nog är det så att jag planterar en god känsla i hjärnan jag med! I Amygdala. Det är i Amygdala vi bland annat planterar våra känslor av det vi upplever. Är något obehagligt så planterar vi det, är något bra så planerar vi även det så när något händer, det som är bra eller mindre bra så får vi en känsla inför det just för att vi har varit med om det förr, vi är förberedda och vet precis hur det kommer att kännas. Amygdala är smart, den minns hur vi känner inför vissa saker och därför får vi ibland upprymda och olustiga känslor när vi ska göra vissa saker. Amygdala minns allt. Så nu är det bara att börja träna Amydala! Assa och dissa så det känns! Jag har redan börjat och det är så häftigt. Hur min sen min omgivning uppfattar mig är en annan sak 😉

På det här medvetna sättet kan man träna upp sitt känslotillstånd inför något och så fort man har uppnått något så ska man släppa fram känslan och visa Amygdala att det här gjorde vi bra! Samma sak när man har gjort något mindre bra så kan man istället för att hitta ursäkter, ta till sig kritiken för det man oftast tror när man blir kritiserad är att man inte är omtyckt, men det handlar inte om det, det är ju det man har gjort som kanske var mindre bra. Det mina vänner en en stor skillnad och tänker man så, så kanske vissa saker blir mindre obehagliga.

Samma sak, när du får frågan, vad är du bra på? Vad svarar du? Jag är säker på att många svarar att jag är bra på att lyssna, vara omtänksam och så är jag snäll också, iallafall så tror jag att jag är bra på att lyssna, ibland…bla bla..Men herregud människa, vad är du bra på?! Tänk om man kunde säga jag är bra på att måla, mina tavlor blir skitsnygga och jag är grym på att hålla föredrag. Är man bra på något så är det klart att man ska ”sälja” det vidare, det är klart att man vill visa världen att man är bra på det man gör, men hur ska världen få vet det då vi alltid ska vara så blygsamma, inte ta plats och inte skryta, för gör vi det så uppfattas vi som skytmånsar. Det här vill jag bli bättre på, och jag vill att folk ska kunna säga vad de är bra på utan att bli stämplade som egonissar.

Jag undrar också hur svårt det ska vara att kunna ta emot beröm? Men vilken fin tröja du har! Va jaha tycker du det, den här gamla trasan som jag hittade i garderoben…man borde egentligen bli glad och säga tack och efter det sätta punkt. Det är för många svårt, jag vet, men om man kunde tänka lite extra på att sätta punkt efter att man har fått beröm eller uppskattning även om man får bita sig i läppen så jag tror att det vore så mycket enklare om man bara kunde säga tack och fortsätta briljera. Det är när vi briljerar vi får en känsla, en känsla som även den planteras i Amygdala, så nästa gång vi tar på oss den där tröjan så föds det nya friska känslor, den här tröjan mår jag bra av att ha på mig för den är fin och passar mig, vem vet, det kan vara den tröjan med den känslan som gör att vi klarar av att ta oss upp för dagens uppförsbacke. Vad vet jag 🙂

Bild”Hur som helst, jag tränar min Amygdala, vad tränar du?”

Skrivet av: Sanna | 5 februari, 2014

Universum levererar!

Det är helt galet sjukt! Jag skrev härom dagen om min stora besvikelse, att vissa missbruksenheter lyser med sin frånvaro samtidigt som de erbjuder hjälp och stöttning som jag upplever inte finns! Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Idag kom ett brev från mitt landsting aviserat till mig med en inbjudan till verksamheten för matmissbrukare. Fråga mig inte varför inbjudan kom just nu, så lång tid efter senaste kontakten med dem, dagarna efter mitt så kallade utbrott. Jag struntar egentligen i varför och väljer att stanna i stunden med tacksamhet och blicka framåt!

Jag är förhoppningsfull, spänd och faktiskt oerhört tacksam! Nästa vecka ska jag bege mig dit, på sen eftermiddag tidig kväll, det är också helt galet, den tidpunkten som från början var så omöjlig! Någon måste ha hört mina tankar, känt min besvikelse och min förbannelse 😉 

Plötsligt händer det! Och nu, nu ska det hända grejor! 

Universum levererar! Hurra! Hurra! Hurra!!!!

Bild

”Universum levererar – vad levererar du?”

Skrivet av: Sanna | 2 februari, 2014

Tankeverksamhet på hög nivå

Jag har länge gått och tänkt på en sak och den saken kan jag inte släppa så jag behöver skriva ner den med förhoppning om att jag ska få ro i sinnet, ärligt så har nog tankarna på detta fått en irriterad övergång till grubblerier, så efter detta förväntar jag mig sinnesro 😉

Jag är en tillfrisknande matmissbrukare. Jag har levt med den här insikten under många år och jag har kommit en bra bit på vägen med rätt verktyg, på så vis har mitt liv fått en rejäl vändning, tack underbara tillfrisknande 🙂 Hur det än är, ibland kör man fast och behöver hjälp för att komma upp på vägen igen. Vi kan säga så här, tänk att du är ute och åker med din bil, bilen stannar och du blir ståendes efter vägen. Vad gör du? Du har säkert alternativ för det, ringer en vän eller skjuter upp tummen i vädret och hoppas på att någon ska stanna och hjälpa dig. Annars kan du ringa bärgaren. Dem kan du ringa efter arbetstid, i tid och otid och du får den hjälp du behöver, ja du får betala för det men hur som helst du får hjälp, bra så. Nu ska vi inte stanna i den tanken mer utan återgå till livet, till verkligheten och det är här mitt grubbleri tar både färg och form.

I våras så kände jag att jag ville växa, skaffa mig fler verktyg och komma vidare eftersom jag kände att jag satt fast i mina tankebanor, sitter jag fast i dem så bådar det mindre gott för resten av saker i livet. Jag kände att jag ville nå ut till folk, jag ville träffa folk som kämpar med en liknande utmaning som jag, alltså matmissbrukare. I kommunen där jag bor är utbudet inte så stort när det gäller just matmissbruk och det beror säkert på att efterfrågan inte är så stor, enkel ekvation, men saken är den att ingen kan få mig att tro att de inte finns. Jag vet att de gör det. Jag är ju en av dem.

Många av oss har säkert besökt en kurator, psykolog eller terapeut för att komma åt orsaken till missbruket och jobba med det. men ibland så kan det kännas bra med lite extra verktyg i verktygslådan exempelvis en samlad, likasinnad grupp av människor. Jag vill dela med mig av egna erfarenheter, jag vill känna gemenskap, jag vill känna att jag inte är ensam och jag vill hjälpa, inspirera och fokusera och finnas till, jag vill vara delaktig och brinna för engagemang som kan ge något i gengäld, ett tillfrisknande liv i samhörighet med andra som vill samma sak som jag.

Jag fick kontakt med en instans i min kommun som anordnar grupper för matmissbrukare. Vad underbart tänkte jag! Jag fick träffa en kvinna som berättade hur de jobbar och vad de fokuserar på. I samtalet fick jag berätta om mig själv och mitt behov och vad jag ville få ut av det hela, denna kvinna skulle försöka få ihop en grupp med likasinnade och återkomma till mig. Redan där lät ordet ”försöka” konstigt.

Här är jag nu, snart ett år senare med irritation över att all information som jag har fått, har jag fått söka efter själv, jag har fått kännedom om att de inte gärna startar grupper med för få anmälningar, nehej varför inte det då? Nej för att det kostar pengar med kursledare, jaha….men om det blir en grupp så startas den och då kommer tiden för gruppmöten att vara förlagd på dagtid, ehhhh, okej, men om man jobbar då, då finns det väl möjlighet till kvällsgrupper? Nehej inte det..

Vad i hela friden är det frågan om?! Jag blir ärligt talat förbannad! Jag söker hjälp/verktyg i förebyggande syfte, jag söker inspiration och driver på, det gör jag för att jag  har viljan att kunna må bättre och hålla mig på banan men för det krävs att jag måste ta ledigt från mitt arbete för att få möjlighet till att delta i gruppen, om den nu ens kommer igång. Tror vissa instanser att min beroendesjukdom gör som dem, börjar jobba klockan 7 och går hem klockan 16? I så fall har de satans fel, men de tror säkert att beroendesjukdomen har semester också för på sommaren så har man uppehåll i form av ett sommarlov…jag tror att jag blir tokig!

Fel, fel, fel! Mitt matmissbruk lever jag med, dag som natt, matmissbruket stämplar inte ut efter en 8 timmars arbetsdag, missbruket jobbar jämt, utan ob-tillägg, utan flextid och utan semesterersättning missbruket är arbetsnarkoman. Vad är det samhället inte fattar? Tror världen att alla som lider av någon slags beroendesjukdom är hemma och ligger under täcket och inte kan, vill eller orkar jobba. Min sjukdom syns inte på mig, förutom min runda form då, jag har ett heltidsjobb som jag älskar och jag har en bra verktygslåda men för det så kan jag behöva stöttning. I lägen som dessa så är jag extra tacksam för att jag har mina verktyg, jag vet hur jag ska ta mig upp på vägen igen även om det är tungt men de människor som inte vet hur man gör då, de som lider i tysthet, vad händer med dem? Förmodligen ingenting, de kanske stannar i sitt missbruk för att de jämt får höra; neeej det går inte, de människorna får inte chansen att öppna sina ögon för världen för att det enda ord som de fått höra är att det inte går. Det är precis så jag upplever det, att det inte går, för det går inte..jag blir så trött. Det går visst, om man vill! Och varför erbjuda dessa missbruksgrupper som egentligen inte finns? Ja just ja, det ska se snyggt, duktigt och tryggt ut.

Jag har fått nog av trångsynthet, jag har fått nog av styrda enheter och av folk som tror att beroendesjukdomen har 8 timmars arbetspass och stämplar ut när kvällen kommer. Det är kanske på kvällen man oftast behöver sina verktyg och sitt stöd som mest? Om jag bara hade de där extra pengarna till en lokalhyra så skulle jag starta grupper själv oavsett antal anmälningar, grupperna skulle finnas för människor som vill göra något åt sin situation, för människor som vill känna gemenskap, stötta och inspirera varann och mötestiderna skulle finnas tillgängliga dag som kvällstid. Jag förstår inte hur man kan känna sig stolt över att man har gjort ett bra jobb när man kastar ut en livboj, som kanske kan hjälpa den person/personer som håller på att sjunka, stämplar ut och går hem för dagen.

Bild

                ”Livet är fullt av möjligheter,  jag tänker hitta dem och sen tänker jag ta dem vidare. Jag vet inte när, jag vet inte hur jag vet bara vad jag vill och det räcker så. Don´t wait for the ship to arrive – Swim out to it!”

Skrivet av: Sanna | 2 februari, 2014

Tankeverksamhet på hög nivå

Jag har länge gått och tänkt på en sak och den saken kan jag inte släppa så jag behöver skriva ner den med förhoppning om att jag ska få ro i sinnet, ärligt så har nog tankarna på detta fått en irriterad övergång till grubblerier, så efter detta förväntar jag mig sinnesro 😉

Jag är en tillfrisknande matmissbrukare. Jag har levt med den här insikten under många år och jag har kommit en bra bit på vägen med rätt verktyg, på så vis har mitt liv fått en rejäl vändning, tack underbara tillfrisknande 🙂 Hur det än är, ibland kör man fast och behöver hjälp för att komma upp på vägen igen. Vi kan säga så här, tänk att du är ute och åker med din bil, bilen stannar och du blir ståendes efter vägen. Vad gör du? Du har säkert alternativ för det, ringer en vän eller skjuter upp tummen i vädret och hoppas på att någon ska stanna och hjälpa dig. Annars kan du ringa bärgaren. Dem kan du ringa efter arbetstid, i tid och otid och du får den hjälp du behöver, ja du får betala för det men hur som helst du får hjälp, bra så. Nu ska vi inte stanna i den tanken mer utan återgå till livet, till verkligheten och det är här mitt grubbleri tar både färg och form.

I våras så kände jag att jag ville växa, skaffa mig fler verktyg och komma vidare eftersom jag kände att jag satt fast i mina tankebanor, sitter jag fast i dem så bådar det mindre gott för resten av saker i livet. Jag kände att jag ville nå ut till folk, jag ville träffa folk som kämpar med en liknande utmaning som jag, alltså matmissbrukare. I kommunen där jag bor är utbudet inte så stort när det gäller just matmissbruk och det beror säkert på att efterfrågan inte är så stor, enkel ekvation, men saken är den att ingen kan få mig att tro att de inte finns. Jag vet att de gör det. Jag är ju en av dem.

Många av oss har säkert besökt en kurator, psykolog eller terapeut för att komma åt orsaken till missbruket och jobba med det. men ibland så kan det kännas bra med lite extra verktyg i verktygslådan exempelvis en samlad, likasinnad grupp av människor. Jag vill dela med mig av egna erfarenheter, jag vill känna gemenskap, jag vill känna att jag inte är ensam och jag vill hjälpa, inspirera och fokusera och finnas till, jag vill vara delaktig och brinna för engagemang som kan ge något i gengäld, ett tillfrisknande liv i samhörighet med andra som vill samma sak som jag.

Jag fick kontakt med en instans i min kommun som anordnar grupper för matmissbrukare. Vad underbart tänkte jag! Jag fick träffa en kvinna som berättade hur de jobbar och vad de fokuserar på. I samtalet fick jag berätta om mig själv och mitt behov och vad jag ville få ut av det hela, denna kvinna skulle försöka få ihop en grupp med likasinnade och återkomma till mig. Redan där lät ordet ”försöka” konstigt.

Här är jag nu, snart ett år senare med irritation över att all information som jag har fått, har jag fått söka efter själv, jag har fått kännedom om att de inte gärna startar grupper med för få anmälningar, nehej varför inte det då? Nej för att det kostar pengar med kursledare, jaha….men om det blir en grupp så startas den och då kommer tiden för gruppmöten att vara förlagd på dagtid, ehhhh, okej, men om man jobbar då, då finns det väl möjlighet till kvällsgrupper? Nehej inte det..

Vad i hela friden är det frågan om?! Jag blir ärligt talat förbannad! Jag söker hjälp/verktyg i förebyggande syfte, jag söker inspiration och driver på, det gör jag för att jag jag har viljan att  må bättre och hålla mig på banan men för det krävs att jag måste ta ledigt från mitt arbete för att få möjlighet till att delta i gruppen, om den nu ens kommer igång. Tror vissa instanser att min beroendesjukdom gör som dem, börjar jobba klockan 7 och går hem klockan 16? I så fall har de satans fel, men de tror säkert att beroendesjukdomen har semester också för på sommaren så har man uppehåll i form av ett sommarlov…jag tror att jag blir tokig!

Fel, fel, fel! Mitt matmissbruk lever jag med, dag som natt, matmissbruket stämplar inte ut efter en 8 timmars arbetsdag, missbruket jobbar jämt, utan ob-tillägg, utan flextid och utan semesterersättning missbruket är arbetsnarmkoman. Vad är det samhället inte fattar? Tror världen att alla som lider av någon slags beroendesjukdom är hemma och ligger under täcket och inte kan, vill eller orkar jobba. Min sjukdom syns inte på mig, förutom min runda form då, jag har ett heltidsjobb som jag älskar och jag har en bra verktygslåda men för det så kan jag behöva stöttning. I lägen som dessa så är jag extra tacksam för att jag har mina verktyg, jag vet hur jag ska ta mig upp på vägen igen även om det är tungt men de människor som inte vet hur man gör då, de som lider i tysthet, vad händer med dem? Förmodligen ingenting, de kanske stannar i sitt missbruk för att de jämt får höra; neeej det går inte, de människorna får inte chansen att öppna sina ögon för världen för att det enda ord som de fått höra är att det inte går. Det är precis så jag upplever det, att det inte går, för det går inte..jag blir så trött. Det går visst, om man vill! Och varför erbjuda dessa missbruksgrupper som egentligen inte finns? Ja just ja, det ska se snyggt, duktigt och tryggt ut.

Jag har fått nog av trångsynthet, jag har fått nog av styrda enheter och av folk som tror att beroendesjukdomen har 8 timmars arbetspass och stämplar ut när kvällen kommer. Det är kanske på kvällen man oftast behöver sina verktyg och sitt stöd som mest? Om jag bara hade de där extra pengarna till en lokalhyra så skulle jag starta grupper själv oavsett antal anmälningar, grupperna skulle finans för människor som vill göra något åt sin situation, för människor som vill känna gemenskap, stötta och inspirera varann och mötestiderna skulle finnas tillgängliga dag som kvällstid. Jag förstår inte hur man kan känna sig stolt över att man har gjort ett bra jobb när man kastar ut en livboj, som kanske kan hjälpa den person/personer som håller på att sjunka, stämplar ut och går hem för dagen.

Bild

                ”Livet är fullt av möjligheter,  jag tänker hitta dem och sen tänker jag ta dem vidare. Jag vet inte när, jag vet inte hur jag vet bara vad jag vill och det räcker så. Don´t wait for the ship to arrive – Swim out to it!”

Skrivet av: Sanna | 29 augusti, 2012

Känslostorm

Har tänkt tanken. Länge & väl. Ska jag? Ska jag inte…kanske borde. Velat, funderat, tankarna har malt i mitt huvud till & från likt en köttkvarn som går varm på slakteriet. En dag efter snart 6 år var det helt plötsligt självklart. Jag var redo. Redo för vad? För att besöka platsen dit jag for alldeles ensam, men en jäkla massa övervikt & en totalt igen sockrad hjärna, och inte nog med det, jag var så tung så jag orkade knappt gå och jag hade inte en aning om vad jag egentligen gav mej in på.

Vägarna slingrade sej fram, skogen, åkrarna runtomkring såg ut som ett vackert lapptäcke, jag kände pirret i magen, på gott och ont. Snart var jag där. Hudiksvall. Snart Forsa. Hjärtklappning stilla dej 😉

Allt var sej likt. Det jag minns av miljön, marken & asfalten. Undrar om det är samma asfalt jag en gång stapplat mej fram på? Nu var jag här. På kanske samma asfalt & mark jag för några år sedan släpade mej fram på. Det bultade fint i bröstet, det kom en och annan tår. Torkade bort. Lönlöst det kom flera.

Jag ställde mej framför mitt fönster och kikade in, någon annan bor här nu, men då var det mitt rum, mitt gråt & skrikrum, mitt rum som på kort tid fick veta allt om mej, väggarna har stått ut med mycket, dom har hört saker inte någon annan hört, dom har sett mej vrida mej i vrede, gråta efter socker och min familj. Smärtsamt minne. Nyttigt minne.

Kunde inte stanna utanför huset, smet in i korridoren och tittade på det spegelblanka golvet, matsalen…jag kände igen vissa saker men det sorgliga är att mycket bara är en dimma, det var ju så jag levde, i konstant dimma.

Vilket möte. Vilken känsla. Obeskrivbar!

Forsa, mitt Forsa, det var här mitt liv förändrades, det var här jag började det första steget emot ett liv utan socker. Det var här resan om mej själv började. Det var här förståelsen & insikten hann i kapp mej.

Jag klappar jag mej själv på axeln, suckar och känner en stor tacksamhet, det här gjorde jag bra 🙂 Återvänder till bilen, pirret i magen förvandlades till ett lugn, lugnare än lugnast. Bilen startar, jag vänder på huvudet och ler. Jag gjorde det 🙂

 

 

Skrivet av: Sanna | 29 maj, 2012

En ny skylt är född

Efter vägarna, på parkeringsplatserna ser vi dom, vägskyltarna som talar om för oss vad vi får och vad vi inte får göra, det är hastighetsbestämmelser, varningar för vägbulor och andra påbud som gör oss uppmärksamma i trafiken. Sköter vi oss inte så får vi i vissa fall, på något sätt sota för det iform av böter, indraget körkort eller kanske till och med är med om någon olycka, någon kanske kör på dej när du ska gå över gatan.

Men i livet då? Tänk om vi skulle ha vägskyltar som talade om för oss hur vi ska göra, hur vi ska leva och vad vi inte får göra. Förvisso har vi dom reglerna ändå i form av vårt genetiska arv, vårt sunda förnuft & möjligen även lite vett & etikett, men tänk dej ändå en värld full av skyltar i glada färger som gav dej råd: Här dansar vi, här skrattar vi, varning för dåligt sällskap eller varför inte trafikljus som fick oss, att inför varje beslut stanna upp, hejda oss en sekund innan man fattar det där beslutet eller innan vi säger det där vi egentligen inte menar. Ibland tror jag faktiskt att vi alla behöver påminna oss själva om vissa saker, i detta fall att behandla varann & oss själva med respekt, mer än vad vi kanske gör.

Ofta har vi så bråttom att slänga ur oss massa onödigheter, många av oss är eftertänksamma vilket innebär att vi handlar först & tänker sen. Skulle vi bli mer uppmärksamma på saker, ting & händelser om vi hade dessa skyltar?

Jag spekulerar vidare, precis som ”här går man skylten”, kanske borde man ha en variant av en skylt som den texten nedan: Här beter man sej. Den kanske inte passar på offentliga platser i det skick den befinner sej i nu, men med lite plåt, puts och färg så kanske i framtiden?

Hur det än är så behöver vi påminna oss själva att vara rädda om varann, ta vara på varann och framförallt uppskatta varann. Man kan inte älska alla människor, men ingen har väl dött av en hälsning, ett trevligt (inte konstlat) leende och ingen har väl heller dött av vänlighet & respekt?

Image

Skrivet av: Sanna | 13 september, 2011

Från Stor till Mindre

Jag närmar mig målsnöret. Så här nära trodde jag inte att jag skulle komma. Men faktum kvarstår, jag är faktiskt snart där! Sanna du ÄR snart där, inte nu, men snart, till det totala, ditt allra största mål någonsin! *nyper mig hårt i armen* Därefter börjar det jag kallar ”finliret”, det är ju dit jag velat komma, säkerligen inte det lättaste men vad gör det, det ultimata är då uppnått, och det är då det är dags att kliva in i en ny fas, avsluta ännu ett kapitel och påbörja ett nytt, ett helt nytt! När den dagen kommer har jag lovat mig själv att bege mig ut i skogen och göra ett Ronja skrik, ett riktigt Ronja skrik så det ekar i hela skogen och så det känns ända ner i tårna, jag ska skrika så tårarna torkar innan dom ens kommit ut och tills håret knorrar sig, sen ska jag tacka mig själv för en god match, kampen kommer alltid att pågå men målet är hursomhelst nått. Jag förstår inte, hur gick detta till egentligen?

I 5 år har jag använt mig av tankens kraft, ja jag vet nu är jag där igen, men för mig funkar det! På något sätt så känns det som att man blir det man tänker likaväl som folk säger att man blir vad man äter. Stämmer eller inte, enligt min uppfattning ligger det något i det. När man är nära något man längtat efter så får man förvisso se upp, det får inte pressas fram massa mindre smarta genvägar inte heller några dumdriftiga metoder, utan nu ska jag hålla fokus på att göra som jag gjort hittills, tålamod heter det visst. En dag i taget och inga fixeringar på siffror, den stora dagen kommer, det är fortfarande en tidsfråga men nu är den i alla fall närmare än någonsin. Om ni tror att jag är glad för det så tror ni helt rätt, jag befinner mig i ett slags lyckorus, jag är peppad till max och den dagen ni hör något skrik så bli inte rädda, det är nog bara jag som firar den stora dagen.

”Låt kolhydraterna stå – Annars sätter dom sig”

 

Skrivet av: Sanna | 18 februari, 2011

Krokvägar & triggers

I går kväll hamnade jag framför nyheterna på tv:n och för en gångs skull så kändes det riktigt upplyftande! Mitt ibland nyheternas behag kom ett inslag om sånt som berör mig oerhört, nämnligen alla dessa bantningspreparat och substitut för riktigt mat. Under en längre tid har jag själv agerat försökskanin och varit mer eller mindre slav under dessa sk mirakelkurer. Idag vill jag bara kräkas på dem, visst för vissa kan det funka, men har man allvarliga problem med kosten i form av tex ett sockerberoende så är dessa helt enkelt ”crap”, för mig var de riktiga triggers, ungefär som att självmant ropa på vargen och sen är fighten igång..

 Att ingå svältkurer, leva på bars i olika former och smaker, är det naturligt, är det så vi vill leva? Är det så vi vill ha det? Att få människor att förstå, det är inte det lättaste, ofta måste man prova själv för att inse konsekvenserna och summan av kardemumman. Men jag vill ändå höja ett varningens finger för dessa produkter, både till dig som misstänker att du har ett sockerberoende och till dig som vill leva sunt, en sak vet jag, socker hjälper dig inte att lyckas. Vi får i oss tillräckligt med socker i andra former, socker är inte bara det där vita kristallpulvret, det finns nästintill överallt. Och tänker man till, om du tänkt lägga ner ditt ”socker”ätande, undvika detta, hur smart är det då att stoppa något som både smakar och ser ut som riktigt ”socker”, hur mycket sätter inte det igång suget? Varför ska man utsätta sig för det? Jag brukar använda mig av ett uttryck: Led mig inte i frestelse för dit hittar jag själv.

Jag blev så glad och tacksam för nyhetsinslaget, (HURRA!!!) och jag hoppas verkligen att folk vaknar och blir mer medvetna inför sina val av vad vi väljer att stoppa i oss, visst är det enkelt, konceptet är inte fel, det är innehållet som i min mening är oerhört missvisande och för vissa rent ödestigert, det finns alternativ, om man bara vill 🙂

Det finns inga genvägar till en ändrad livsstil däremot är världen full av företag som skor sig rika på våra olika tillstånd och känslor. Vissa kallar det för att banta, jag är allergisk emot detta ord. Det handlar om att hitta mat  man mår bra av, och göra förändringar som består, tillfälliga snabblösningar funkar för vissa men inte för alla. Vi är alla olika och vi reagerar därför olika av olika saker.

Ökad medvetenhet? Ja tack! 🙂

Klippet finns att se här, ca 17 minuter in i nyhetsuppslaget: http://svtplay.se/v/2330341/rapport/17_2_19_30?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,2330341/sb,p103263,1,f,-1

Vill du läsa mer om Andreas Eenfeldt: www.kostdoktorn.se

Older Posts »

Kategorier